Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Emanuel - del 6

Isla gillade inte att slentrianvandra på stan. Speciellt inte en kall dag i november, men efter det där mötet kände hon ett starkt behov av det. Hon ville bara försvinna från världen; hon hade ju dels börjat störtgråta mitt framför sin handledare på Arbetsförmedling och dels fått förklarat för sig att jobben var lika svårhittade som gröna gräsmattor i november. Det här med jobbsituationen var riktigt jobbig för Isla. Hon var nu tvungen att bo kvar hemma i säkert minst ett halvår. Hur skulle hon orka det? Miljön var redan nu katastrofal där hemma. Man kan lugnt säga att hon var riktigt deppig och därför var det tur att den enda personen som kunde rädda henne från undergång fanns tätt, tätt intill hennes öron; Sophie Zelmani. Isla drog på sig luvan från jackan, tryckte fram till sin favoritlåt och räddades från döden. ”Tack för att du finns”, sa hon tyst för sig själv.
Hon vandrade nedåt gata för gata. När hon kom fram till en av stans grundskolor stannade hon upp och kikade in i ett fönster. Hon längtade tillbaka till skolan. Längtade tillbaka till när man var liten. Allt flöt på så bra på den tiden; det enda bekymret man hade var att hinna först fram till hopprepen på rasterna. Hon log för sig själv; det första, äkta, leendet på dagen. I samma stund trängde sig en solstråle fram mellan de trista molnen, för att snabbt försvinna igen – Isla tog det som ett tecken på att allt kommer att lösa sig. Kerstin måste ha rätt. Så är det bara.
En klocka ringde och i nästa sekund välde det ut med barn på skolgården. ”Pax för fotbollen”, var det första hon hörde. Hon log igen. En frisbee landade inom kort alldeles vid hennes fötter. ”Förlåt, jag siktade inte på dig”, sa en liten grabb på tio år. ”Det gör inget. Får jag prova att kasta den till dig en gång”, skrattade Isla. Det fick hon. ”Bra, du kan ju!”, ropade grabben. Isla och grabben fortsatte att kasta till varandra i flera minuter. Plötsligt knackade någon på Islas axel. ”Ursäkta mig, men vem är du?”, sa en äldre man. ”Oj, förlåt. Jag ville bara vara barn igen för en liten stund”. ”Va? Du är ju ett barn?”. ”Jo tack, det hade jag gärna varit”, suckade hon, för att därefter säga hej då till lilla grabben och med raska steg gå bort från skolområdet.
Isla fortsatte sin vandring genom city. Hon kikade in hus som hon tyckte var fina, och hon drömde sig bort en stund i tanken att hon var arkitekt; en dröm som hon haft sedan hon var liten och byggde slott i sanden. Tyvärr hade hon inte betygen som krävdes, så drömmen hade sedan gymnasiet förblivit just en dröm. Hon fastande speciellt för ett hus med ovanligt avlånga fönster utmed hela fasaden. ”Jag vill också!”, tänkte hon. Förstå alla länder man måste få se som arkitekt, alla hus man får lägga till i sitt CV och, framförallt, det perfekta huset man skulle rita åt sig själv och sin familj (rita sitt eget hus var något som hon verkligen skulle försöka åstadkomma – arkitekttitel eller inte). Ett annat hus hon lade märke till hade inga direkta hörn. De var liksom sammanvävda med resten av huset på något märkligt vis. Isla stod helt stilla ett bra tag i ren förundran över huset. Hon tog fram sin mobil och knappade in ”fråga kerstin efter arkitektjobb” som en anteckning. ”Hoppet är det sista som överger en”, sa hon för sig själv.
Efter ett tag började hon ta sikte mot sin favoritpizzeria – hennes mamma hade på morgonen stoppat in en lapp i hennes ficka med texten:

”Hoppas mötet går bra. Vi älskar dig – även om du inte alltid kanske tror det. Ät lunch på stan, för att fira att du blivit antagen hos arbetsförmedlingen. Kram, Mamma”.

Hon hade stoppat med femtio kronor tillsammans med lappen. Isla hade skrattat till när hon läst hälsningen; man måste verkligen ha toppbetyg för att bli antagen hos arbetsförmedlingen. ”Bara en liten en”, sa Isla för sig själv och tände en cigarett när hon stod utanför pizzerian. Hon tyckte det såg ut att vara rätt dåligt med sittplatser därinne. Vid fönstret satt en kille och pillra med sin mobil. Han såg rätt ledsen och nedstämd ut, tyckte Isla, som om han inte gillade situationen han befann sig i. Tänk om han idag har gjort slut med sin tjej, eller han kanske har förlorat sitt jobb, eller så är han bara sjuk; under den korta röktiden kom Isla på flertalet scenarion som skulle ha kunnat förklara killens ansiktsuttryck. Trots sin sorgsenhet verkade han vara relativt nyfiken på människorna ute på gatan. Han satt och vred på huvudet fram och tillbaka för att på så vis beta av hela området utanför fönstret. Isla stod dock i en sådan vinkel att hon lätt kunde ta ett kliv bakåt för att slippa möta hans blick – hon kände för att undvika ögonkontakt med honom av någon konstig anledning. Efter några minuters rökning fimpade hon och klev in i lokalen. Sorlet tillsammans med lukten av kebab och pizza som hon möttes av gjorde henne illamående – det var inte hennes dag idag; både kropp och själ var knappast på topp. Men hon kände en märklig attraktion till killen vid fönstret. Så samtidigt som hon inte ville något mer än att lämna lokalen, drogs hon till honom. Det var som om han hade ett eget magnetfält runt omkring sig. ”Jag måste göra något, jag måste stanna”, tänkte Isla. Hon vände på klacken och tog ett par kliv. Så stod hon där, mitt framför killen vid fönstret. ”Är det ledigt här?”, frågade hon honom och pekade på den lediga stolen. Det kändes som att alla andra människor inne i lokalen försvann och att det bara var Isla och killen kvar. Total tystnad. ”Gud vad han måste tycka jag är konstig”, tänkte Isla innan han öppnade munnen.




Prosa (Novell) av mr. pink
Läst 272 gånger
Publicerad 2005-12-12 18:40



Bookmark and Share


    Veronica.
Vilken underbar novell.. inte särskilt konstruktvi kritik kanske, men måste bara få säga det.. jag väntar med spänning på nästa del ! =) Beroendeframkallande.
2005-12-13
  > Nästa text
< Föregående

mr. pink