I det bitterljuva porlandet av treo-bruset
skönjer jag en strimma utav morgon-ljuset

Bakom gardinen ser jag solens starka strålar
jag lyfter mitt glas med treon och skålar

Mest för att bryta tankarna som skymmer
Vill inte tänka på allt elände mitt hjärta rymmer

Visst kan man kalla det för uppåt-tjack
isåfall kära treorör säger jag väl tack

Kanske något artificiell och stel
Men säg, är någon någonsin riktigt hel

Vi får kanske omvärdera ordet "galen"
och helt enkelt kalla det för "normalen"

För vi går alla på någonting
uppåt, bedövande, lugnande eller sövande

vi, människor - så svaga, beroende och
så behövande....