En fruktlös väntan
på ett sms som aldrig kommer.

Ett hopp som mattas av men inte försvinner.

Glansen i ögonen är redan borta
likt en berusning som flytt
och plötsligt gjort världen för ljus, naken och klar.

Ett tillstånd där jag skäms.

För alla tydliga tecken, röda som stoppskyltar
som jag blundade för och lät gå alldeles förbi.

För hur jag förblindades, lurade mig själv
och blev hon den där, hon med stora, trånande ögon,
ivriga fingrar
och talande, öppet ansikte.

Någon som bara ville vara speciell.
Men någon som inte var nog.