Jag vet inte hur du kommer in. Rätt som det är finns du bara där. Rumsterar om och stökar, river runt lite som du tycker. Precis när som helst. När jag står med armbågen halvvägs ner i en toalett och vispar runt med borsten. När jag sitter och småpratar med en vän i telefonen. När jag läser godnattsaga med en knubbig barnarm om min hals. Bakhåll. Du ligger i konstant bakhåll. Det räcker att jag hör någon prata skånska. Och plötsligt hör jag den överallt. Jag som aldrig ens var speciellt förtjust i dialekten. Innan. En bild av en bokskog. Din doft i en hiss. På en buss. Dina axlar, mitt i folkvimlet, men såklart på någon annans kropp. Din hand bryter sig in i mitt bröst och tar ett gastkramande tag om hela mitt innanmäte. Tusen gånger tusen stunder. Varje dag. Mitt i natten. Du finns i varje sekund.

Och du vet inte ens om det. Du sitter 60 mil härifrån, kanske med ett glas vin i handen. Ler förväntansfullt och lutar dig lätt framåt. Låter din nästipp snudda len hud i nacken, för att memorera din nya kvinnas doft.

Om jag hade vetat, att det var den allra sista gången...