Barmarksvinter
det är noll
och ingen lykta

Vaksamt glider
satteliterna
målar i min ögonvrå

Där stjärnfallsstrimmans
sönderfall
står sval i jorden


Det är då som gallan stormar in
kastar jackan i farstun
stampar gruset på mattan
och rullar ut ett epos framför
eluppvärmd skara

tomblickad förväntan

Och dammet kryper längs väggarna
lystrar


Och rättrådighet och oskuldsfullhet
klär av sina slitna metaforer
för att böja sig ned
för ordens styrka
och brista


Barmarksvinter
kastar loss
och ingen yra

Inga snöfallsblänk
ingen glitterlänk
inget månströ
på en nattlig äng