Jag vet inte varför mitt hjärta fryst till is
och jag står som jag nyss har vaknat,
som om jag varit förblindad
och aldrig kunnat ta till mig sanningen,
därför att jag velat att du skulle vara någon helt annan.

Det känns som hela världen har skrikit och jag inte kunnat höra ett endaste ljud,
Självbevarelsedriften har jag tappat
och inför min spegelblick,
slår jag ner min blick,
SKAM,
lyser i mina bittra ögon,
och jag hatar den svaga reflektionen av mig själv,
och jag kallar henne blind,
dum
och framför allt naiv.

Förvirrat står jag inför det som ligger i spillror,
det som var början på något nytt,
Vad borde jag acceptera?
Vart borde jag ha dragit en gräns?

och jag hatar den svaga ynkla jäveln,
som tycks vara jag!