Ett varm och fint minne kom jag helt plötsligt att tänka på idag.

Vi var tre kompisar som höll ihop när vi var unga.

Ofta drog vi iväg på dans, det var sommar och som det var då "inte ett moln".

Ingen av oss hade ännu haft ekonomi att ta körkortet, så det blev till att åka på tummen "lifta".

Vi bodde på en ort som låg ganska avsides ifrån dansbanorna.

Vi fick ofta lift med pojkarna hemifrån, men när vi skulle hem då hade de
ordnat med flickor så då var det uteslutet det fanns inte plats.

Vi fick ställa oss på vägen för att lifta hem. det gick trögt några bilar med fulla killar stannade men de nobbade vi.

Vi började gå och det var fyra mil till närmaste större ort.

Jag brukade kunna ringa till min snälla pappa ifrån stationshuset där
om telefonautomaten fungerade.

Ibland kom han och hämtade oss, men ibland sa han ifrån.
Planera innan ni åker iväg sa han, men är man ung "så ordnar sig ju allt".

Efter en timme kom så en bil av mindre modell, min kompis frågade om lift på engelska.

Ja det gick bra, det var två killar från Frankrike som var i Sverige på semester.

När vi åkt en stund stannade killen som körde bilen vid vägkanten.

Sprang ner på ängen och började plocka blommor.

Han kom tillbaka något anfådd och gav mig hela buketten och sa några vackra ord på franska.

Jag vet inte vad han sa, ingen av oss kunde franska.

Men den gesten från hans sida den sitter i minnet som en guldstjärna.