Hesekiel i bibeln talar om detta i trettonde och tjugoandra kapitlet i förebrående ordalag att vi inte har trätt fram i gapet eller uppfört någon mur omkring det som Gud önskar att beskydda så att det kunnat bestå i striden på Herrens dag "att jag icke må fördärva det; men jag finner ingen"
Detta kom till mig en natt inför Guds tron just som jag var färdig med att ge upp en bönekamp för en viss person då jag blivit så uppgiven och trött på den personens ständiga sidosprång på sina egna vägar och tankebyggnader som ej var av Gud.
Jag blev återigen påmind om hur Mose, Esra och Daniel i bibeln bad om förlåtelse för sitt folk i "vi" form och blev bönhörda också för "fädernas missgärning"...
Ty Kristi kärlek tvingar oss, som hålla före, att en har dött för alla, och därför hava alla dött
för att de som leva icke ska leva för sig själva, utan för honom, som för dem har dött och uppstått.
Vi uppmanas av Paulus i andra Korintierbrevet fem att inte känna någon efter köttet utan om någon är i Kristus så är han en ny skapelse och "allt har blivit nytt"
Vi måste erövra Guds vision av dem som vi beder för och be om öppnade ögon för det Gud syftar fram emot som lovat fullborda allt det som han begynt som Filipperbrevet ett talar om
"Men alltsammans är av Gud som har försonat oss med sig genom Kristus och GIVIT OSS FÖRSONINGENS ÄMBETE
Ty Gud försonade i Kristus världen med sig, icke tillräknande dem deras överträdelser, och nedlade hos oss försoningens ord
I Kristi ställe äro vi därför sändebud, likasom förmanade Gud genom oss. Vi bedja i Kristi ställe:Låten försona eder med Gud!...
Ty den som icke visste av synd har han för oss gjort till synd, på det att vi skulle varda Guds rättfärdighet i honom."
Jag började bittert gråta i min drömsyn och upplevde Guds tårar och hjärtelag att hellre gråta än skälla samt en kraftig och stark uppmaning att träda i gapet för mina bönebarn
Hur annorlundo läget i världen, i vårt land och i min närmaste omgivning skulle vara om vi uppmärksammade denna vår allra största uppgift som Guds folk?