Kanske såg han, min riktiga spegelbild.

Kanske bländar han sig själv i min rena och hårda kärlek.
Nästan hat.

Överväldigande kan mina tankar bli

och

jag förstår honom.

Dock så önskar jag mig en annan spegel.

En som ger mig en skymt av någon, som kan vara jag. Men kanske bättre?

För kanske har han också sett tankarna?
Dom mögliga, förgiftade och splittrade tankarna.

Bilderna jag ser, lukterna jag känner och märkena som smärtar.
Anar han?

Att vi kanske är tvilling i själ och sinne.

För lika för att orka spegla oss tillsammans....