Jag hade glömt hur det kändes. Jag hade förträngt de jobbiga dagarna, kvällarna, nätterna.
Det var inte länge sen, men man glömmer jobbiga saker snabbt.
Jag hade glömt känslan.
Jag hade förträngt den.
Lagt den så långt bort från medvetandet jag kunde.
Jag hade helt enkelt begravt den djupt.
Jag såg tillbaka på det.
Jag log åt hur liten och dum jag varit.
Jag var så oförståndig som gick ner mig helt, bara på grund av en känsla.
En känsla som inte baserades på någonting alls.
När känslan nu kommer krypandes igen ler jag inte längre.
Den är för stark.
Utan grund eller bevis, men det behövs inte.
Det är en känsla, en stark känsla.
Och den tar långsamt över hela min kropp.