Hon tog kammen i sin vänstra hand och gick. Hon lämnade skorna hemma, de var ändå så trasiga. Hon gick utan mål och utan viljekraft. Det enda hon hade var sin kam. Den kam hon höll i sin vänstra hand. Den fick henne att gå.

Blodet började droppa när kammen skar in i hennes vackra hand. De underbara bloddropparna var rödare än den rödaste ros och synen av dessa röda droppar som långsamt lämnade kammen och föll mot den lövbeklädda marken, var det vackraste flickan någonsin sett. Synen fick hennes tårar att falla. Inte av smärtan. Det var bara så vackert. Hon ville brytas sönder, så som hennes skinn gjorde under kammens hårda tryck. Hon ville inget annat. Det enda hon visste säkert var att hon inte ville skada sig själv fysiskt. Hon tål inte smärta.

Hon tog varje steg som om det vore det viktigaste val i hennes liv. Just därför blev varje steg lika vackert och värdefullt. Stegen förvandlades långsamt till sniglar. De kröp uppför hennes kropp. Långsamt. De kröp upp för benen. Över magen. Upp för halsen. Långsamt. In genom munnen, ut genom höger näsborre. Långsamt. In i örat. Långsamt, långsamt, långsamt. Genom gångar kröp sniglarna, de stack hål i blodkärlen. Långsamt. In i hjärnan. Långsamt. Hon är borta. Du får aldrig mer tag på henne. Det är ditt fel, men du kan inte ändra någonting. Hon älskar dig. Långsamt.