Jag går mot stupet. För varje steg jag går tar jag av mig ett plagg. Det börjar med det onödigaste, som ringar, örhängen och armband. När de är slut övergår jag till kläderna. Varje steg tappar sin betydelse i takt med att känslan och medvetenheten av vad som kommer att hända växer sig starkare. Till sist är allting borta. Jag står utblottad och naken. Kläderna är borta men jag har flera steg kvar så jag måste fortsätta klä av mig. Det enda som är kvar är skinnet. Det går segt i början, men med vassa naglar går allt. Jag känner hur de sjunker in i huden. Det svider till och jag trycker hårdare. Det börjar rinna blod när naglarna går genom köttet. Det stämmer att allt går med våld.

Jag vet att du kan se rakt igenom mig nu, men jag vet inte vem du är, så vad spelar det egentligen för roll? Jag vill så gärna klä på mig igen. Gå alla dessa steg tillbaka och noggrant sopa ut dem efter mig. Få dem ogjorda och inte lämna ett spår efter mig. Ingen ska veta, ingen ska märka något. Tyvärr går det inte. Jag vet att det är omöjligt. Gjort är gjort.

Att dra bort huden börjar bli plågsamt och blodet forsar från min armar. Jag vill bort. Jag vill inte göra det här, men jag lärde mig en gång att det man påbörjat ska man också avsluta. Mina steg börjar närma sig stupet, men jag är inte med dem. Jag är redan långt borta och ser ner på mig själv. Jag ser hur min utblottade kropp rör sig mot det som ska göra allting så enkelt och bra. Jag ser mig själv falla.