Jag hade en gång förmågan att skriva. Jag kunde sätta ord på mina tankar. Det var på den tiden då tankarna varierades, de svävade fritt i huvudet och jag kunde bara sträcka mig efter dem och fånga dem utan problem. Det var som att jaga fjärilar när man var liten. Tänk att springa på en äng i solskenet, med blåsten i håret och ett leende på läpparna, att kupa sina händer över de livrädda små fjärilarna. Det var lycka. När jag skrev ner tankarna var det som att jag släppte lös fjärilen igen. Den var fortfarande densamma, men man såg den på ett helt nytt sätt.

Något hände. Jag jagar inte fjärilar längre. Det är en bortglömd barnlek. Jag ser inte fjärilarna på samma sätt. Jag ser dem inte med samma glädje och att skilja på dem är inget jag lägger ner tid på. Istället ser jag bara alla som fjärilar, inget mer. Jag väljer ingen jag vill jaga och på så sätt är ingen speciell, de är alla lika obetydliga. Detsamma gäller tankarna. Det blir alltid samma tankebanor och jag kommer inte fram till något. Min fantasi är borta. Jag vill skriva, mer än något annat, men jag finner inga ord som uttrycker det jag känner. Jag finner inget som får mina tankar att flyga fritt, för att sedan landa på pappret. Jag känner bara oron, och den växer.

Jag hade en gång förmågan att skriva..