Jag låser in mig i mig själv och låter dimman svepas runt mig.
Ingen kommer någonsin innanför mitt tjocka skal.
Jag vill släppa in folk, men det går inte.
Jag kan inte öppna mig. Jag kan inte förklara.

Jag känner hur jag faller mer och mer.
Varje dag blir tyngre än dagen innan.
Jag ser inget slut på det som sker.
Jag vet bara att jag måste ändra på något.

Jag vill inte vara så här, vill inte tänka det här.
Egentligen vill jag bara leva som jag lever ibland.
De där dagarna då allt går så enkelt.
Där är mitt liv. Resten är bara utfyllnad.