och jag förstod när du satt lutad mot min sovrumsvägg
i endast kalsonger och jeansskjorta, spelandes på min gitarr
att du och jag skulle vara för resten av livet
för anton, du får mina fördomar att försvinna
jag hånskrattar inte längre åt kärleken,
förnekar inte det som sker när du kysser mig

det var samma helg som den första snön föll
som vi hade sex tretton gånger på två dygn
men det kändes ändå aldrig tillräckligt
för anton, du får mig att sluta skämmas över att vara frisk
jag gråter aldrig framför husets alla speglar,
trycker inte ens ner fingrarna i halsen längre

men jag lämnar dig snart för nordamerikas östra kust
395 dagar utan din kropp, din kärlek till mig
och min kropp skälver vid bara tanken
för anton, kommer du verkligen vilja ha tillbaka mig då?
du får inte lämna mig så som jag lämnar dig,
egoisten i mig spelar ut sig själv