Känner den bekanta doften av sköljmedel. Trycker mig närmre dig och drar ett djupt andetag som slutar som en suck.

Jag står på tå, känner hur vaderna spänns, men det spelar ingen roll, låt det göra ont. Sluter ögonen och trycker näsan mot vänstra sidan av din hals, alltid så len.

Du håller mig hårt, smeker min rygg och jag tänker. Vi står kvar länge, du ska gå hem, ensam. Sakta känner jag hur du släpper taget. Jag tänker. Skor på, jacka på.

Vi tittar på varandra, tysta, det enda som hörs är prasslet från din jacka som har trasig dragkedja. Jag vet inte varför, eller om det är särskilt klokt, men jag ber dig stanna.

Du står där påklädd i min mörka hall. Jag vill att du skulle stanna, jag som trodde att det hade gått över, men det kommer dröja lång tid. Du tittar på mig och säger att du stannar om jag vill.

Frågar sedan som vanligt om du vill låna tandborsten, vet ju att du alltid gör det. Blir lite krystat för en stund. Sedan står jag framför dig och vet inte riktigt hur jag ska vara. Gör precis som du brukar säger du. Ja, naturligtvis.

Följer vårt invanda mönster, jag kastar mina kläder på en stol och du dina i soffan. Två par kalla fötter under täcket.

Trasslar in mig i dig och känner lugnet infinna sig. Tryggheten är så skön. Du håller med. Men jag tror inte på det i längden, du tycker vi haft det bra. Ja.

Värmen från dig får mig att svettas och min hand klibbar fast på din rygg.