Jag vaknar alltid ihoptrasslad med dig i en värme som ibland är outhärdlig.

Du vänder dig om och jag trycker min näsa mot din rygg, drar i mig det sista av dig i väntan på kvällen.

Varje morgon är en plåga med ett ovälkommet missljud i periferin.

Men du har alltid lite mer tid, trycker dina läppar mot min hals, strax nedanför örat.

Sedan hör jag de välbekanta ljuden, hur du slår tandborsten i handfatet, och då vet jag att det inte går längre.

Långsamma rörelser blir ryckiga, jag står tyst och ser på, vrider om nyckeln och väntar.

Sedan blir jag förbisprungen, får en snabb kyss utanför och går ensam hem i kylan längs motorvägen.