Alltså, jag vet inte varför, varför jag faller så lätt.
En blick, ett ord.
Lätt överanalyserande, naturligtvis, men ja...

Dom är ju liksom så trevliga allihop, och sen...
Sen går jag inte igång längre.
En aning tragiskt, och själviskt naturligtvis.

Och jag gör det igen, och igen. Och igen.
Tror att det är drömprinsen och kastar mig handlöst.
Lite överoptimistiskt, men alltid aningslöst.