Din handstil kom till

i mitt rutade anteckningsblock.
Ord som jag i all hast rafsat dit,
erinrade plötsligt

om att du finns med mig även i varje i vaken stund.

Jag hade glömt
öglorna,

spetsiga, skeva.

Yviga versaler, nonchalanta gemener,
som ömsint plitade
i hast.

Där fanns din handstil
i mitt rutade anteckningsblock.

Så skänktes jag ännu en bild,

ihop med din artiga röst
när du svarade
i telefon.

De enda tingen jag bär kvar,
dessa enda två
som ryms.

Ditt ansikte,
ditt skratt, din vanliga röst
smyger sig väl på
tids nog,
när mer ork och större plats finns
att bära dig


inuti mig.