Iris
du regnbågens drottning,
budbäraren mellan gudar och människor,
du för de dödas själar
över regnbågen till det eviga lugnet.
Du det försvunna paradisets trädgårds
ljuvligaste prydnad!

Iris
du står stolt, med hållning,
från sumpmarken nära gravar,
dina blommor ofta gula,
fängslande, betagande vackra liljor,
dina tunna blad, som långa, vassa svärd
faller mot dammens stilla yta.

Sommarmorgons mystiska feer,
sagoväsenden i dimma
kramar dig passionerat, lidelsefullt.
Det gryr,
de vita näckrosorna
ler i kapp med dig.