jag grundar med en grumlig lins
ser människorna växa ur sina fattningar

i kulissen
skimrar marinprincipen löst blå
så som den bör ska måste

alla dessa dagrar
glödkantade snylthål i den beiga fondcanvasen
där tennisarmarna viftar långskott
ut över arbetarklassens förkromade störtkrukor

avvärjande instruktioner ristas på iris
spända bågar lossnar från sina fästen
stavningen stavningen stavnigen
viskar synonymklingande aforismer
ur den daskiga molnbasen

genom grönslagna grenverk
luftar alliterationerna sig själva
till tonlösa satspuddingar

men de ack så finstämda linjerna bryts av
de bryts av
mot den förutbestämda baktakten i
adamsäpplets komprimerade spermakonvulsioner

strax därefter ligger här och var
en saknad och väntar på sin egen upplösning
just där och då
blommar ångesten så in i helvete spontant

någonstans på denna självvalda nivå
bland alla nyfunna meningar
hinner en rödrusig förträfflighet äntligen ifatt mig

och jag sjunker tacksamt in
i helgdagarnas förlåtande lättja