Hur en så vacker dag kan sluta i kaos,

det skulle jag aldrig kunna förstå,

trots att jag upplever det varje dag.

Hopplöst tror jag att den nästa ska vara bättre än den förra.


-men det är den aldrig-

-närpå motsatsen-



En lugn morgon,

som en kliché så lyste solen på mitt ansikte,

när jag vandrade den härliga skogsstigen till skolan som bara jag kan,

som bara en "utan liv" kunde finna.

Du vinkade åt mig i skolan,

ett vänligt ansikte i mängden,

kinder som färgades av blodet under min inte längre så hårda hy,

ett leende.

Lycka!

Men snart skulle allt vändas,

Hatet var fött i dina ögon,

ur mitt leende,

ord och stenar skulle snart kastas!

Missfoster är vad jag är och förblir.

Hårda tag,

knytnävars slag med syfte av att lämna blåfläckig hud,

blod skulle sippra ur min söndrade hud innan dom var klara.

Jag trodde,

hoppades så innerligt,

på att de verkligen skulle vart klara då.

Men nej en sådan liten sak var inte straff nog för min lycka,

dom ville visa att jag hade skam i kroppen.

Sekunderna efter,

hade jag önskat att kniven hade upprättat sitt uppenbara syfte,

att den hade tagit ifrån mig allt.

Men nej.

Skära igenom,

våldsamma tag,

snabbt skulle det gå innan någon såg vem som uträttade straffet,

snabbt, lämnade jag på marken.

Trasig, stenar som skrapade min nu allt för hårda hy,

aldrig skulle den mjukna igen,

då ditt vinkande vändes till pekande,

och vänliga ansikte förvreds av skratt.

Kylan som spred sig,

var inget att göra åt,

jag låg kvar där länge,

lät folk se ned på min bara kropp där jag låg.

Som en varning, för alla som ville le.

Le inte, en dag så kommer det döda dig.