Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Till M


Du får aldrig sjunka igen

Ett irrbloss
Som stoft i rymden
Existerade jag

Om livet inte varit snällt mot mig
Varför vara snäll tillbaka

Dripp dropp
Blod från varje fingertopp
Röda strimmor över armar och ben

En sorts stolthet
Detta kan jag
En sak som jag är bra på

Men något hände
Någon grep tag i mitt hjärta
Och höll det så hårt
Att det brände i mitt bröst

Kylan på insidan
Hämnden över livet
Och dess orättvisor

Blev till värme
Ömhet
Och kärlek

Du drog upp mig från botten
Lyfte mig i håret
Och sa
Du får aldrig sjunka igen
Aldrig någonsin

De vackraste ord
Man kan säga
Sa du till mig

Jag gråter och älskar
Och jag kan känna igen





Fri vers av M_Franke
Läst 200 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2011-03-24 19:51



Bookmark and Share

    AA VIP
Vacker text. Något kramaktigt, kvävande och tärande har förlösts och blivit dess motsats - LIVET. // AA
2011-03-28

    ej medlem längre
Varm och mycket ömsint text som känns som en förlösning och en befrielse. Att äntligen kunna känna igen efter alla dessa år av kyla och att till sist finna denna speciella någon som säger de vackra och öppnande orden och som dessutom bryr sig om att lyssna. Hela den här dikten lyser av ett mjukt kärleksskimmer och man kan nästan känna lyckotårarna falla i slutet. Någon finns där, någon bryr sig och någon lyfter, och helt plötsligt så verkar det som att livet vänder. Borta är blodet, strimmorna och kylan och kvar finns det starka bultande hjärtat som slår med obeveklig kraft och pumpar kärlek ut i kroppen. Lite grann känns den här dikten som en vacker saga som dessutom har ett lyckligt slut. Värmen, ömhet och kärleken formligen strömmar ut genom raderna, och från att bara ha varit ett irrbloss i den kalla rymden kan man nu äntligen känna att man Lever.
2011-03-25

  Line W
Detta är så starkt! Slutraderna gör mig alldeles varm inombords!!
2011-03-24
  > Nästa text
< Föregående

M_Franke
M_Franke