Det är en gång en människa som inte gör någon nytta här
Det finns en gång en kamrat som håller henne mycket kär

Men orden de hålls inne
Kärleken den hålls gömd
Och i hennes förvirrade sinne
Är han redan bortglömd

Innan mörkret faller låser hon och kliver ut
I hennes dystra sinne hålls en tyst minut
Och senvinter kylan är bitter och vinden kall som is
När hon ler mot himlen på sitt säregna vis

Och hon faller
Hon faller ner i havets djup
Och hon faller
Ner för mörkrets stup

Hon faller tills hon nått botten och där ligger hon nu kvar
Hon är en gång en människa som gett av allt hon har
Men när det inte längre räcker till
När hon inte kan göra som dom vill
När viljan blir för stark och önskan om frihet allt som räknas
Då faller hon, hon faller med alla dom andra som utförsäkras