Istället för en slags vind
går ett tjut av ljus
kranievägen till det jag fattar

rammar lokalt
smetar väsandet över iris
och glömmer sitt ärende

Ensam med post-it-lappar
fastnålade på varje kota
jagas jag framåt framåt

En lång sträng av kommandon
knivhackar sig inåt
i njurhöjd

Det är i dessa regioner
påminnelserna är som tydligast
och reprimanderna dansar

författade av riktigt små människor
tolkade i en sil
under en högtrycksspruta av inälvor

osynliga förstås
Mer som
metaforer

Alla dessa insinuationer
som vi döms att förstå
och tacka för

Teckentorka
i en uppfostrad
gravtystnad

det är ingenting
jag väljer
Jag kippar efter andar

Högre upp
högre upp
högre upp

Jag hamnade i en kyrka
mest av nyfikenhet
och blev kvar

Ett ackord från en orgel
där jag fyllde
en funktion

ett glissando
mellan dur
och moll

den enda tveksamhet
människor
behöver

Handslagen jag får
blir taggiga
och falska

mina närmaste
vill inte kännas vid
min ständiga flykt

mitt dröjande
vid morgondagen
Mitt bortvända ansikte

Det var så här det var
att bli straffad
Varje hårstrå på kroppen avrakat

Vem samlar på sånt
Vem i hela världen
kan ha någon glädje

kan ha någon som helst
glädje
av det jag förbrukar

Det enda
som återstår
är andetag

Andetag
Ut
In

Ut
In
Ut

och sedan
nöja
sig