ibland sitter jag i timmar intill det öppna fönstret
och söker mig till värmen
den knappa värmen och ljuset från stjärnorna
som rest i tusentals miljoner år
och som med perspektivlöshetens förbehåll
ihärdigt ristar viktlösa prickar på min iris

ibland flyttar jag stolen något närmare sekretären
för att kunna lägga handen över ådringarna
känna hur de i mikroskopiska vibrationer
släpper ifrån sig summan av sina samlade årstider
hur det fällda och noga tillsågade virket pulserar av
all den fiberförvarade uppdämda kraft och historia
som jag behöver
använder för att kunna sätta pennan mot arket