Metaforformade ord
som slickar mig under mina trötta fötter
urlakar mig min beskrivningsförmåga
min lust min list min lastbara fullhetstörstande oförmåga
att finna de rätt orden.

Det finns inte några neologier
i dessa raders karga törst.
Inga metaforer
inga meteoriter som spränger gränser.

Den genomskinligt blå himlen känns så tunn
jag faller ur min regnskugga
rispar min kinds sandpappersslipade solrost.

Det genomskinliga, makulerade taket i min trädgårds näste
släpper in kvällskrispet
lika sliskigt som en fabrikstillverkad chokladkaka
när jag önskade mig en handgjord pralin.

Vad hjälper det en sån här stämningsfull kväll
då satänghimlens stjärnor lyser med sin frånvaro.
Full av klyschor
fylld av metaforbristande gränser.