han rör aldrig vid henne längre. håller hennes hand bara ibland, så att hon inte ska ana någonting. för tänk om han ångrar sig en morgon, inser att hon betyder mer än vad han tror nu. men han ändrar sig aldrig. spär på med fina ord, tills han klipper av alla hennes artärer. hon förblöder i hans säng, skriker så där hjärtskärande som bara hon kan. men han går ut från huset, återvänder aldrig mer.

hennes sätt att göra allting så stort. han sa en gång att han hatade henne, tre gånger till och med. en önskan om hennes död. han tog aldrig upp det där gamla längre. han visste hur hon reagerade varje gång. hur hon brusade upp, rev, skrek, grät, föll mot det smutsiga köksgolvet. han orkade inte mer, allt var väl egentligen bara hennes eget fel.

hon skriver när han somnat. rotar igenom hans rum varje gång han går på toaletten. paranoid. klipper sönder sina egna leder, knipsar av vener. suckningar, tunga utandningar, en förklaring om att hon inte kan fortsätta så här. en naken kropp vid hans sänggavel, ben som skär genom hud men som för henne inte existerar. han kallar henne för blind. ett blint psykfall. hon går itu varje gång han säger så.

en höst, en vinter, en vår har gått men ingenting har hänt. ingenting blir bättre. han väljer bort henne men hon prioriterar bara honom. en väntan på någonting som aldrig kommer. hon håller krampaktigt i hans kropp, bensax, snälla gå inte. men han är väl starkare. slår ned varje försök till en förbättring. spottar henne i ögonen. en sorg som aldrig tar slut. ett liv som aldrig levs. vet du ens vem jag är?