Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag kommer alltid vara där hos dig. Trots att du kanske inte är här. Det var kärlek du och jag. På något sjukt konstigt sätt som jag aldrig någonsin kommer att förstå.


En kärlek av tunn is -- som bröts på sekunder.

Jag har inte många minnen kvar att leva på
Tidlös


Men jag minns de sista få sekunderna
Då jag fortfarande var i din famn
Du visste inte om det då
Att det var de sista

Jag gjorde det
Mer än någon annan
Och varenda sekund där
Började bränna små små hål i det jag en gång älskat

Jag förstörde dig
Jag förstörde allt du var

Jag tog ditt liv
I min värld


*


Idag
Passerar du mig
Dina ögon klänger sig fast i mina
Men jag kan inte känna igen dig


Någonting sätter sig i magen
Och vrider sig
Någonting större än mig
Försöker ta sig ut
Varje gång jag ser dig


Jag vet
Att om jag släpper efter
Kommer alla minnen klistra sig fast och dräpa mig
På det mest absurda vis


*


Du tog mig med dig
Du tog allting

*

Lämna mig aldrig tillbaks
För hos dig är jag säker
Även om du inte vet
att jag är där.





Fri vers av Fiia
Läst 289 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-04-03 01:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Fiia
Fiia