Hans händer har tappat sin mänsklighet, när han smeker känner du inte värme eller tidens doft.
Det oljiga skiktet biter sig fast i hudens minnesbilder av brännande, vassa och lömskt trubbiga misstag.
Med en parasits instinkt, självbevarande målmedvetenhet lägger den sig över hans öppet mottagliga kropp.
En rovlysten isolering som kapslar in varenda cell i frätande förakt för det han aldrig kommer få.
Jag älskade, hatade, slogs och skrek.
Men tystnaden sipprade ur munnen och spreds