jag har också satt mig själv på piedestalen med ett självbelåtet leende petat naveln
låtsats som om jag vetat någonting om världen
satte dumstruten på andra,
men jag är den som bär den
för att inte tala om det som vilar på min axel
klipper inte någon, kan inte ens hitta saxen
så nu när jag erkänt mitt eget förvirrade tillstånd
kan du väl hålla käften och mecka en till bong
låtom oss glömma vårt förlorade liv
springa mot döden med alltför stora kliv
sippa på den bubblande drycken
som förlåter våra ointelligenta nycker
för man tycker
att en som jag borde ha fått nog
sår inte det jag skördar
har ingen egen plog
ser inte mina egna fel
jag står mitt i en skog
av dina
och andras
dåliga tankar som vandrar
ut över depressionens savann
jag är djup som en brunn men saknar en spann
mitt i falskheten tänker jag inte en tanke som är sann