I min parad, av rutten hud,

där dansar galenskapen hand i hand med



framgång



det är vad man kallar den nu,

trots att de förtappade själarna,

långsamt drar sina lemlestade kroppar,

sina sargade själar,

bakåt i tiden,

då smärtan

var allt.


DET SKRIKER !!

det tugger på deras revben,

de sliter i deras anda,

det får dem att önska

sig till en vän, en älskad,
ja även


till en fiende.

men fienden finner de i de krossade speglarna,

men utan den tanken kliver dem på splittrorna,

av panik,

och i den virrade verkligheten
som man så vacker benämner den


visar de vägen för andra förtappade,
borttappade,
själar,

med sina fotsteg av blod.

FÖRBLINDAD

det är vad de skyller på,

men tårarna som fräter,

droppar i öppna sår,

skapar en evig cirkel av smärta,

när fallet, saltet, åter skapar

nya tårar,

de kommer bara från er,


ER IDIOT.


Alrig har jag skadat er,

blott livet ni valt att hata,

och hatet var det som kastade er

mot spikbeklädda väggar,

mot govlvet av krossade speglar,

med ansiktet av


fienden


ni inte kan se.

Jag sitter här, blott över er,

i min tron av smärta,


hårt greppar jag om
min trasiga spegel,

inga tårar faller,

ett leende det breder sig
och

min fiende, den kysser jag,

för vi leder er,

aldrig befaller er,

leder
er
mot
slutet,

slutet på paraden.