Du är perfekt, min kära lilla text. En underbar skapelse fulländad i din korthet och ditt koncisa uttryck, i ditt klara och rena språk; sannerligen ett litet mästerverk, och det är tragiskt, bedrövligt, det som nu ska hända: Jag kommer att tappa dig, förlora dig ur sikte när jag stänger det här häftets mjuka pärmar och återbördar dig till det ovissa mörkret i innerfickan på min rock. Visst kan jag intala mig att du på så sätt kommer närmre mitt hjärta, men det är egentligen en dålig ursäkt. Jag vet ju att jag gör dig illa, att något som är perfekt måste ut i ljuset för att komma till sin fulla rätt, att mörker raderar din skönhet, ställer tillbaka klockan på noll, låter det vackra vittra bort och lämnar dig blank och neutral, som alla andra. Men jag kan inte göra annat, ty det slutgiltiga villkoret för din fulländning är också din undergång, och jag, jag har blott fått den ärofyllda uppgiften att hålla i pennan och vara ett verktyg för din koncipiering. Jag måste fortsätta att förhålla mig ödmjuk inför detta faktum. Kanske kommer dagen då också jag kommer att läsas för sista gången, för att sedan att lyftas ut ur denna värld och vecklas ihop, huvud mot fötter, stoppas i en ficka och bäras tätt intill någons gigantiska hjärta?