Jag är särskilt positivt inställd till mig själv idag. Jag har smekt mig. kallat mig min lilla älskling. Jag har använt mig av mig. På ett fördelaktigt sätt. Jag har belyst mig. Belyst mitt ämne. Talat mjukt men sakligt. Det finns ingen anledning till oro. Så sa jag redan tidigt. Ja sa du ska se att allt blir bra. Såna saker. Vänliga saker. En egensinnighet smög sig på mig. Nu kallar jag den våghalsig. Men det gjorde inget. Jag är fortfarande tam. Om man misstänker att någonting är gjort av elefantbetar. Jag minns inte materialets namn. Eller valrossbetar. Då ska man knacka det mot tänderna. Sina egna. Man ska då uppfatta materialet på ett alldeles särskilt sätt. Och förstå att det är gjort av elefantbetar. Eller valrossbetar. Det var exakt så jag gjorde. Och visst. Jag uppfattade materialet mot tänderna på ett alldeles särskilt sätt. Det här är gjort av elfenben sa jag. För då visste jag plötsligt materialets namn. Det där är sånt som man bara fattar. Utan att vara upplärd. Precis som skräck och hunger. Man vaknar på morgonen och bara har det i sin mun.