Träffad av blixten, blodsmak i munnen.

Saknaden av ett liv drar mig isär.

Jag önskar att jag var någon annanstans.

Jag önskar att jag inte var här.

Jag hör budskapet hela tiden;

så länge du springer och inte faller,

då blir det bra, då blir allt så fint.

Men vad vet jag…

Att klaga går ju ett tag.

Men jag måste ju ändå använda det jag har nu.

Ta i tu med verkligheten som den är.

Bitterheten klär inte mig.

Ibland känner jag dess beska smak ändå.

Gommen blir sträv och hård.

Hjärtat slutar slå.

Ögonen blir svarta och kalla.

Det är inte mitt ansikte, jag ser.

Spegeln ljuger, det är vad jag tror i alla fall.

Men, ibland finns ingen botten,

utan svart mörker, 

ett bottenlöst träsk som sakta drar mig ner.

Men, tillslut måste jag be om hjälp, annars faller jag.

Jag behöver någon som bär mig hem, ända hem…

Någonstans där jag hör hemma, där vill jag vara…