"Jag ser det ingen annan ser."

Många läppar har ljudat dom orden, men vilka är de att yttra dem?

Kan du se?

Hur kan vi se med blinda ögon,
med ögon som inte vill se?

Vi kan se smärta, glädje,

ja även kärlek.

Men endast för att känslan vrids i ansiktet,
lika uppenbart som hur blodet sprider sig i skära kinder,
hos den som inte ville rodna!

Men kan vi verkligen se bakom masken,
den som alla knyter så hårt om sitt ansikte?

Flickan som är så stark,
så starkt hon flinar tillbaks och stöter utan problem bort

"fetto, miffo, idiot"

och säger att hon vet om att hon är allt det där.
Hennes leende förvirrar dem.

Men svag, det är vad hon endast själv vet om,
när gamla sår slits upp igen på tjejrnas toalett,
som för att slita ur orden som grävde sig ner under den mulliga ytan.

Vi alla kan höra ord om det här, och hur mobbning tär.

Men tänker vi någonsin på det motsatta?

Flickor som söker sin uppmärksamhet,
TRYCKER -osynligt- ner andra för att lyfta sig själva,
så som drunknande människor slåss för att hålla sig ovan vattenytan.

Hur flickor skapar ytliga sår och lär sig att gråta.

Hur ett "Hjälp" blev så allvarligt för alla,
när hon gick hem utan problem.

Är det inte vårat ansvar att vi ska se?

Vi är inte mer än människor,
vi kan aldrig göra allt.

Men då vi ser bortom, utan våra mänskliga ögon,
de få gångerna ska vi dela ut hjälpen,
till de som ärligt ber om dem,
till det som ärligt inte förstår och vågar,

Vi ska se sanningen och göra den så fin vi kan.

För aldrig kan vi göra den helt vacker.

Aldrig när det ännu finns människor på jorden.