Under svarta buskiga bryn
grön busig blick
och runtom fåror
efter skratt
saltvatten, vind
och brännvin

Ansiktet
alltid färgat av solen, vinter som vår
som vore det evig sommar
hos honom

Stundom blossande av vrede,
blicken svart
flackande

Men han har aldrig skrämt mig

Jag vet hur man gör
bara en blick, ett ord
så mjuknar han
Blicken fuktas, leendet spelar i mungipan
Så skrattar han igen

Jag är precis likadan

Han lärde mig att
cykla,
och mycket där innan
som jag inte minns

Vi gömde en skatt en gång
där vi bodde då,
jag undrar om den ligger kvar

Han har lärt mig att man måste arbeta,
gå sin egen väg,
resa sig när man fallit i lerigt träsk,

för att sedan få plira mot solen igen,
blicka ut mot havet
i lätt bris

Morfar är havet
Stormande, oändlig, livsnödvändig

Jag
det lilla
tåliga fartyget

som han bär