Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

ta inget mer. om möjligt. snälla

Nej.

Du har inte kommit någonstans på vägen.

Du står där du står och jag vill skrika ut min smärta för det svider och det blöder i mitt bröst.

Jag har visst nått närmare.
Målet är utom räckhåll men jag vandrar mot det iallafall.
Och jag tror jag vet vart jag vill.

Men du står där.
Mitt i vägen.
Med utsträckta armar och binder ögonbindel över mina blå.

Jag tar emot dig.
Hela dig med hela mig.
Det var vackert för en naivs sköra hud.

Men nu kan jag inte längre känna.
Inte längre drunkna i våra glittrande ögonblick.

Går, vimlar vilsen omkring i ett ingemansland.
Och jag vet inte längre vem jag vill vara.

Är så trött men kan inte somna.
Ensam i sängen och aldrig mer finner jag ro. 

Du tog allt jag trodde jag hade kontroll över.
Du tog min lust och min strävan.

Allt är dött och ingen kommer någonsin komma in igen.

Är trött och all sömn i världen är lönlös.
För du stal min ro.
När du gick.

Du stal min energi.
Den du avgudade så högt.

Borde inte ha låtit mig själv flyta med.
Men för en gång skull släppte jag taget.

Och jag visade mig.
Hela mitt sårbara jag och fan ta dig om inte kommer tillbaka och fångar mig.

För nu faller jag som aldrig förr.

Har lagt mitt hjärta i dina händer och du har all kontroll över hela min framtid.
Nu. Sen.

Kom hit och säg att all väntan inte var förgäves.

Fan.




Fri vers av sanrie
Läst 279 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2011-04-21 14:46



Bookmark and Share


  storm
riktigt bra,
2011-04-21
  > Nästa text
< Föregående

sanrie
sanrie