det är maj, förmiddag. du biter på naglarna och jag ber dig att sluta som vanligt. du fortsätter, jag tar tag i din hand. en explosion och du skriker att du inte tänker ändra på dig för min skull. tydligen är min svält mer patetisk än avbitna nagelband. jag säger inget mer på resten av kvällen, skakar på huvudet när du frågar om vi ska laga maten som vi handlade i eftermiddags. gråter under täcket medan du borstar tänderna, drar i det där som du kallar patetiskt. somnar rygg mot rygg. en motivation till att aldrig mer äta igen.

så du sa, men svält ihjäl dig själv då julia om det gör dig lyckligare, jag kommer inte att vilja ha dig mer för det, det är över nu och jag älskar inte dig längre. och mina ögon svämmar över, hela min insida svämmar över. jag kan inte andas, allting rämnar och jag kan inte greppa tag i någonting alls. ett köksbord skiljer oss åt, en hel värld. du åt, jag grät. men jag älskade dig, mer än allting annat och det var det som fick mig att låta sjukdomen ta över. du tände lyset för monstret inom mig. anorexin fick överta din plats, min älskling, vårdande, beloved.

jag kan inte tänka. kan inte prata. hon säger att jag är handlingsförlamad, att jag inte tar tag i mina problem. varje vecka får jag höra samma sak: du borde kommit längre, julia, du måste sluta lyda sjukdomen i dig. men du vet, det hände någonting natten till den tjugofemte augusti som fick mig att vilja sluta leva. döda är handlingsförlamade, de rör sig inte framåt, inte heller jag. och även om det har gått tvåhundrafemtio nätter sedan dess har jag inte börjat att leva än. jag vill helt enkelt inte. jag kan inte leva utan den jag älskar mest när han älskar någon annan.

min trognaste vän, min ständiga fiende. jag älskar dig, du hatar mig. ta död på dig själv, en kommendering som ingen kan stå emot: äter du, skäms du. skäms du, spyr du. gör som jag säger och allting blir bra. han kommer tillbaka till slut. han kommer tillbaka när du är lycklig, 13,2.