Hon visste inte hur länge hon stått där utanför hans port. Men det måste ha varit länge för händerna som kramade mobilen började bli kalla trots att sommarnatten egentligen var rätt varm. Hon visste inte varför hon inte bara ringde eller ringde på. Hon hade skrivit sms och raderat dem tusen gånger. Slagit in hans nummer och stirrat på telefonen som om den skulle ringa av sig själv. Hon hade till och med ringt, men bara för någon sekund innan hon lagt på. Innan det hann gå några signaler. Hon hade tryckt på ”ring” bara för att känna hur det kändes. Men hon vågade aldrig låta det gå mer än någon sekund för om det gick en signal skulle hon vara tvungen att fullfölja det hon hade kommit för att göra.

Hon visste inte hur mycket klockan var. Men hon måste ha varit rätt mycket. För trots att det var sommar började det bli mörkt ute. Ljuden från staden började dö ut mellan husväggarna och hon skulle snart stå kvar ensam med sina tankar. Det kändes som en evighet sedan som de hade träffats där den där natten när allt var så mycket enklare än det var just nu. Men ändå hade det varit en natt som var mycket lik den här.

Natten hade doftat sommar och syrener. De hade sprungit in i varandra sådär som man gör ibland utan att riktigt veta varför. Utan att bry sig om varför. Han hade knappt sagt någonting men ändå hade hon bara velat höra mer av precis samma ingenting. De hade gått tillsammans genom stan den natten tills solen tvingade dem att inse att deras tid tillsammans var på väg att ta slut. De hade gått hem till henne och dragit ner gardinerna och vägrat låta tiden ta slut. För trots att ingen av dem skulle någon annanstans så visste de att så fort de lät dagen komma skulle förtrollningen brytas.

De hade vaknat upp ur ruset någon gång mycket senare. Men ingen visste hur mycket senare. Seven eleven-kassar på golvet. Tomburkar på borden. Matrester bredvid sängen. En hög med tidningar innanför dörren. Mobiler fulla av missade samtal. Spotify-listor på repeat. Don’t you let me go, let me go tonight. Och de hade inte släppt taget då.

Men nu höll mobilen på att glida ur hennes händer. Hon vände upp blicken mot hans fönster högt ovanför. En ensam lampa lös, samma lampa som hon visste stod vid sängen och målade berg och djupa dalar i hans brunbrända rygg. Den som fick de ljusa håren i hans nacke att glänsa när han sov. Den lös och hon visste att han var hemma. Med henne. En annan tjej som kanske var precis som henne. Fast på riktigt. En annan tjej som kanske var precis som henne. Fast lite lättare att älska. En annan tjej som kanske insåg vad hon hade vid sin sida innan det var för sent.

Hon tände en cigg och lät glöden lysa upp södergränden som nu låg i mörker. Det smakade nästan sådär gott som det gör på sommaren. Men ciggen hade smakat bättre när hon rökte dem från hans fönster långt ovanför. När hon hade stått i en av hans t-shirtar som egentligen var alldeles för stor. När han hade kramat henne bakifrån och lagt huvudet på hennes axel och snott ett bloss. När han hade fått henne att känna sig sådär liten, älskad, sårbar och trygg på samma gång. Då hade de smakat som bäst.

Hon fimpade ciggen med halva kvar och undrade om han skulle märka högen med cigg som låg utanför hans port när han gick till jobbet i morgon. Hon undrade om han skulle tro att det var hon. Om han skulle titta sig omkring och tänka på henne. Om han skulle känna att hon varit där. Men det spelade ingen roll. För då skulle hon vara långt borta och han skulle fortfarande vara med henne. Hon som var som henne fast på riktigt.

Hon hade kommit dit för att säga Shit. Fan. Förlåt. Hej. Jag vet inte. Jag ångrar mig. Jag tycker om dig. Eller nåt. Men nu kände hon sig bara dummare och dummare i takt med att staden slocknade helt. Hon började få ont i nacken och känna sig stel. Det började bli kallt i jeansjackan, hon hade inte planerat att stå där så länge. Det bara blev så. Så fort solen går ner blir det alltid så kallt. Och det är alltid som att sommarens strålar får en att glömma det. På samma sätt som man ofta glömmer att säga till dem man älskar att man älskar dem. Att man vill vara med dem. Att man älskar hur ljuset träffar deras ögon på det där speciella sättet som bara kära personer ser. Att man älskar deras doft även om de inte doftar någonting alls förutom här och nu, han och du.

Hon vände upp blicken mot hans fönster för hundrade gången den kvällen. Någon släckte lampan i hans rum och det högg till i hennes bröst. Hennes tankar vandrade tre våningar upp i hans sovrum där han låg med henne. Hon som kanske var som henne fast på riktigt. Hon som inte tvekade. Hon som vågade. Hon som var hans. På riktigt.

Och hon som inte var det började sakta gå hemåt i den småkyliga sommarnatten. Hon köpte nya cigg i götgatsbacken trots att hon egentligen inte var röksugen.