Jag är i säkerhet nu. Äntligen i säkerhet. Det är mörkt. Jag är trött. Jag ser ingenting. Jag känner mörkret sluta sig om mig. Det är varmt. Varmt och skyddande. Det lindar sig runt mig. Sluter in mig i en kokong av Svart. Det döljer mig, gömmer varje bit av min trötta kropp.
Det föser ovarsamt iväg de sista ljusstrålarna, låter dem inte falla på mig, avslöja mig. Dem menar väl inget illa, ljusstrålarna, men jag föredrar mörker framför ljus just nu eftersom jag vill ha trygghet. Jag vill gömma mig, och då är ju mörkret betydligt pålitligare. Det är en vägg, en mur mellan mig och andras blickar. Jag känner dess värme. Känner dess mjuka beröring.
Känner hur mörkret tränger in genom min hud. Det letar sig in i varje por, tar sig allt djupare in i min kropp. Jag välkomnar det. Jag befinner mig helt innesluten i det.
Mörkret letar sig in i varenda en av mina celler. Det jagar bort varje uns av ljus. Varje liten cell i min kropp har nu förlorat sin förmåga att reflektera ljus. Varje cell är mörker. Jag är mörker.

Ljudet av en röst. En liten röst. Svag, darrande, otydlig.
Mörker finns inte, säger den.
Löjligt. Jag är ju mörker, svarar jag. Kan du se någonting? Nej. Jag finns överallt omkring dig.
Jag ser ingenting, säger den. Och det är det jag menar. Jag ser ingenting.
Mörker är bara frånvaro av ljus, det är ingenting i sig själv.
Men du hör min röst, säger jag.
Sen när har mörker röster?, frågar den. Om man håller för öronen hör man inte. Då blir det inget ljud av ljudvågorna du skapar, de förblir vågor. Då har du ingen röst. Då är du inget.

Försök inte lura mig, säger jag. Du ljuger inte, men du vet att allt detta också gäller dig. Jag vet vem du är. Vad du är.
Du är frånvaron av mig. Frånvaron av mörker.
Jag tänker inte släppa in dig hit, jag har övertagit den här platsen. Jag härskar här nu. I den här striden förlorade ljuset.