Det var en flod. På vissa ställen var den bred och grund och där flöt vattnet fram i en långsam men bestämd takt Där tilläts de varelser som önskade korsa floden att säkert vada över till andra sidan. På andra ställen smalnade floden av och var då stark och strid. Den kunde då obarmhärtigt bära iväg med de föremål eller de djur som råkat falla i, lät dem fångas av kraftfulla strömvirvlar eller också tryckas ner under vattenytan för att sedan släppas fria igen i precis sista ögonblicket.
Det var något underligt med denna flod. Oavsett vart vid floden man befann sig, oavsett hur grunt vattnet var eller hur strid strömmen var, oavsett vad det var för väder för tillfället eller vilken nyans himlen var, så hade vattnet alltid samma färg. Samma besynnerliga, oföränderliga färg. Det var mörkt, överallt var det ogenomträngligt mörkt. Men inte svart, nej. Det hade en obehaglig blåviolett färg, mörk och grumlig och nästan sjuklig, som om det var något fel på vattnet. Som om det vore förorenat.
Samtidigt var floden tilldragande. Sättet den slingrade sig fram genom landskapet, förbi vidsträckta fält och genom grönskande, dunkla skogar, sättet vattnets mystiska mörker gjorde det omöjligt att skönja bottnen och därmed väckte nyfikenhet, sättet hur floden hela tiden nyckfullt förändrades, från att ursinnigt ha forsat fram och därmed utgjort en livsfara, till att plötsligt övergå till att bli bred och grund, stillsamt och högtidligt rinnande framåt. Allt detta gav upphov till en något motvillig fascination för floden och dess hemligheter.
Underliga historier om om den frodades i de närliggande byarna. Man tröttnade aldrig på att höra varandra berätta om de besynnerliga händelser som ägt rum när någon modig, eller dumdristig, person trott sig klara av en kraftmätning med floden och vågat ro ut med sin båt i de vilda, farliga strömmarna. Det som orsakade mest nyfikenhet var vattnets mörka färg. Eftersom att den gjorde det omöjligt att se mer än ett par decimeter ner i djupet, frågade sig alltid folk; vad är det som finns där?Vad är det som döljer sig på bottnen? Vilka hemligheter är det som floden inte vill dela med oss? Den mest omtalade, och också mest omtyckta, teorin gick ut på att på de ställen där floden var som djupast, var den oskönjbara bottnen beklädd med guld. Fullständigt täckt av purt guld.
Ett flertal vittnen stödde denna tankegång, många berättade gärna och med hög röst om hur de, när de varit ute ensamma med sin båt, bevittnat hur solljuset plötsligt lyckats tränga igenom vattnets mörker, och att de därmed varit förmögna att faktiskt skåda flodens omtalade botten. Och de var alla överens om att den varit överhöljd av guld, guld som gnistrade och glimmade i solens ljus, guld vars skönhet och dyrbarhet utgjorde en oemotståndlig lockelse för varje själ som bevittnade det. Kanske var det av denna anledning som så många människor, kvinnor som män, unga som gamla, vågade utsätta sig för den fara flodens strida strömmar innebar. Dess förmodade rikedomar hade en sådan stark dragningskraft att många trotsade faran, lät sig själva falla för frestelsen.
Följaktligen mötte många döden i vattnets mörker. Flera av de som vågade utmana floden försvann. Detta ledde i sin tur till att fascinationen för den mystiska floden och dess gåta blandades med hat för de många liv den släckt. Det var i alla fall så de anhöriga till de bortgångna valde att se det; floden hade tagit deras vänners liv. Man tänkte inte på att det kanske snarare handlade om att det var dem som valt att ge floden deras liv.
Kropparna till de som försvunnit i flodens djup återfanns aldrig. Detta var ett mysterium som bidrog ytterligare både till hatet och till nyfikenheten. Vad hände med dem? Varför spolades de aldrig upp på flodstranden eller återfanns på de ställen där vattnet var grunt? Man var övertygad om att det var något underligt med floden. Det var något övernaturligt, något obehagligt. Något allvarligt fel.
Historier och spekulationer om de försvunna kropparna blev med tiden lika populära som de som handlade om de förmodade rikedomarna. Man föreställde sig hur bottnen inte bara var täckt av guld, utan också av lik, lik som långsamt ruttnade bort i det svarta djupet. Så småningom skulle det enda som fanns kvar av de människor vars livslåga vattnet släckt ut, vara deras vita benknotor, liggande strödda över den gyllene flodbottnen.

Hej. Jag hälsar vänligt, glädjer mig över ditt besök. Vem är du? Vad är ditt namn? Vill du inte svara, det spelar ingen roll. Du är välkommen ändå, välkommen hit till mig. Jag älskar besökare, nya bekanta, nya vänner att umgås med. Jag vill bli din vän, vill du bli min?
Kom hit, kom hit jag vill visa dig något. Ser du? Ser du det? Ser du hur det glittrar, hur det glimmar, hur vackert det är. Kom närmare. Kom hit. Ta dig en närmare titt. Jag vill dig inget illa, jag vill vara din vän. Du kommer närmre, så nära att jag kan fånga upp dig. Jag tar tag i dig, varsamt och ömt. Jag har en gåva till dig, något jag vet att du åtrår. Kom hit. Jag för dig neråt, drar försiktigt i dig. Varför kämpar du emot? Jag vill ju bara vara din vän, ge dig en gåva. Sprattla inte, lugna ner dig, det tar bara en liten stund. Varför rör du dig så där, varför slår du ut med armar och ben? Är det en dans? Vill du dansa? Är det det du vill? Jag kan dansa med dig, föra dig. Kom så virvlar vi runt, snurrar okontrollerat. Visst är det roligt? Vi dansar en stund, du spänner varje muskel, kämpar hårdare och hårdare. Börjar du bli trött? Är det därför styrkan i dina rörelser avtar? Nu viftar du halvhjärtat med armarna och benen. Det var roligt, men nu är din energi förbrukad, du slappnar av, låter mig föra dig som jag själv vill. Det var roligt att dansa med dig min vän, men vi slutar nu. Jag har något att visa dig, något att ge dig. Jag greppar varsamt tag om dig, smeker stillsamt ditt ansikte, medan jag för dig neråt igen. Du kämpar inte längre emot, så bra. Du låter dig föras iväg. Är du nyfiken? Vill du se det? Kom här. Här är det, ser du det? Är det inte vackert. Så som det glänser, så som det skiner. Vill du ha? Jag vet att ni människor gillar det, jag vet ni älskar det. Här, varsågod, ta så mycket du vill. Själv har jag ingen användning för det, jag vill bara dela det med min vänner. Sträck fram handen, ta upp det, ta guldet, lägg det i dina fickor. Varför rör du dig inte? Varför svajar du bara lealöst fram och tillbaka? Jag smeker din kind, drar varsamt i ditt hår, i dina kläder. Varför rör du inte på dig? Varför tar du inte guldet då fått av mig? Ska jag hjälpa dig? Ska jag fylla dina fickor? Jag gör det, jag är ju din vän så jag hjälper dig. Jag får guldet att glida ner i dina fickor, fyller dina kläder med det som jag vet att du åtrår. Sådär. Nu får det inte plats mer. Är du glad nu, är du nöjd, var det inte en fin gåva? Är du min vän nu? Det var trevligt att träffa dig, jag tycker om nya vänner. Vill du återvända nu? Vill du tillbaka upp till ditt hem, till din familj? Du bara ligger kvar. Du bara ligger där på bottnen med fickorna fyllda av guld. Varför ger du dig inte av, vill du inte hem? Är det så att du hellre stannar här? Vill du stanna här med mig? Det får du, det får du väldigt gärna, jag tycker väldigt mycket om dig. Du får stanna här. Ligg kvar där. Vila din trötta kropp. Ligg där bland guldet, min vän. Du får stanna så länge du vill.