Berätta en saga för mig. En vacker saga. Snälla, gör det. Skapa en liten värld åt mig. Gör människor. Ge dem egenskaper. Ge dem en roll att spela. En roll i ett litet skådespel. Låt dem skapa, låt dem uträtta, ge dem förpliktelser, ge dem problem och bekymmer.
Så. Berätta nu.
Nej, vänta. Jag glömde en sak. Ge dem också möjligheten att lösa problemen.
Så. Nu kan du börja.

Det var en stad. Den var liten. Den var simpel. Den var grå. Det var den sortens stad som aldrig är vacker i en utomståendes ögon, men som besitter än mer skönhet för de människor som bor i den och som känner den väl.
Staden låg vid stranden av ett vidsträckt hav. Ett hav som var både lika omtyckt och lika grått som den lilla staden. Varje dag steg solen ur vattnet och vandrade över himlen för att sedan försvinna ur sikte när den sänkte sig nedåt och gömde sig bakom bergen i väst.
I staden bodde människor. Sådana där människor som finns över allt. De var så som folk är i allmänhet. Där fanns hat hos dem, där fanns förakt och illvilja, avundsjuka och vrede.
Men där fanns också kärlek.
De levde sina liv i staden, i den grå lilla staden. Tiden gick utan större förändringar hos varken den eller dess invånare. Men något annat förändrades. En kraftig plötslig förändring drabbade staden, till synes utan anledning. En i alla andra avseenden fullt normal morgon gjordes en ytterst egendomlig upptäckt. Havet, det stora oföränderliga havet, var borta. Försvunnet. Det fanns inte längre på den plats det legat i så många år. Det fanns inte att skåda någonstans.
Förvåning var invånarnas omedelbara reaktion, men denna byttes snart ut mot något annat, något värre. Vrede fyllde människorna. De rasade, skrek och förbannade deras öde. De behövde havet, havet var en del av dem, av deras liv och av deras stad. Och nu var det borta. Kanske hade någon stulit det, stulit deras älskade hav? Kanske spelade någon dem ett elakt spratt. Hur det nu låg till var de alla överens om en sak; de skulle återfinna och återhämta det som berövats dem.
En grupp människor utsågs för att påbörja sökandet. Beslutsamma män och kvinnor fyllda av den vrede och den hämndlystnad som endast återfinns hos dem som förlorat något de älskat, gav sig ut för att leta.
I dagar pågick sökandet. De letade och letade. Varje gång de träffade på någon annan människa ställde de frågan: Har ni sett vårt hav? Men allt de fick tillbaka var alltid samma undrande blick och nekande svar.
När inget lyckat resultat uppnåddes anslöt sig fler och fler av stadens invånare till sökandet. De vandrade beslutsamt ut i världen för att finna det som berövats dem och för att föra havet tillbaka till sin rätta plats. Och, om tillfälle gavs, för att straffa de som var skyldiga till deras olycka.
Men trots hundratals sökande blickar och otaliga rop efter havet misslyckades de alla i sitt uppdrag, fastän alla invånare nu anslutit sig till det. Så till slut, modfällda och utmattade, återvände de alla till sin stad. Sin grå lilla stad. Den vrede som förut fyllt deras kroppar och givit dem styrka och hopp, hade nu försvunnit. Den var lika bortblåst som havet. Kvar fanns istället något annat. Något som vreden förut trängt undan men som nu kunde ta sin plats. Sorg. Uppgivenheten och hopplösheten överväldigade dem alla och fick dem att blicka ut över den plats där havet förut funnits, sörjande dess frånvaro.
Tårar fyllde någons ögonvrår. Snart grät fler och fler. Till slut rann tårar ner för varje kind i staden i en kollektiv uppvisning av den sorg de alla delade. De många salta tårarna bildade små rännilar på marken, och dessa växte sig snabbt större. Snart forsade vattnet, rann ner mot den plats där det förlorade havet legat. Sakta fylldes stället med vatten igen. Återigen fanns där nu ett vidsträckt, grått hav. Ett hav av salta tårar.