Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

"Vad gör du här?"

Underligt. Det här är så underligt. Vart tog rädslan vägen? Är den försvunnen på riktigt eller gömmer den sig bakom en av dessa otaliga mörka trädstammar? Den kanske väntar på rätta tillfället att fånga mig igen. Men det känns inte så. Det är något alldeles särskilt med den här platsen. Något som får mig att tro att det endast är trygghet som härskar här, snarare än fara.
Den här delen av skogen är betydligt mörkare. Men det är ett annat slags mörker. Det är inte den sorten som endast gör en blind, lämnar en i ett obestämbart stort tomrum där vad som helst kan finnas dolt.
Det här mörkret är mjukt. Jag kan känna det. Vidröra det. Jag sveper med fingrarna över dess silkeslena men knappt märkbara yta. Jag griper försiktigt tag om det och drar det runt min kropp som ett täcke, virar in mig i det. Välkomnar tacksamt dess värme.
Jag ser då ett underligt ljus. Kanske är det för att jag tagit en del av mörkret, dragit bort det från trädstammarna och istället låtit det skyla min egen kropp, som det nu plötsligt blivit synligt för min blick. Ljuset är svagt och purpurfärgat, och det dansar. Det dansar i mörkret. Det är ett enda stort böljande, flytande och ständigt skiftande ljusspel som leker lättjefullt över de annars så mörka trädstammarna.
Jag står mållös inför skådespelet, oförmögen och ovillig att röra mig och på så sätt störa harmonin i det som utspelar sig framför mig. Jag kan inget annat än att iaktta.
Jag har svårt att slita blicken från de levande ljusen, men jag måste, för runt omkring mig tänds sakta fler ljus, ett i taget och med stigande styrka. De är i samma nyans men mycket klarare. Mer koncentrerade. Jag går närmare, fram till en grupp av dem, och inser att jag står framför en buske med knotiga mörka grenar. Och inuti grenarna, innefattade i träet finns det små glödande klot av purpurfärgat ljus. De är en naturlig del av de bruna grenarna. Träet har växt runt kloten, slutit in dem i sitt skyddande hölje, men lämnat en glipa som nu öppnat sig för att släppa ut deras underbara sken.
Överallt finns dem, i varenda gren på alla buskar och träd, så långt min blick når. Förundrat stirrar jag på skönheten omkring mig.
Så urskiljer jag en gestalt. Den är formad som en människa och ser mest ut som en slags siluett, trots att den inte står i motljus. Jag blir inte rädd. Instinktivt vet jag att den är en del av den här platsen, att den är den här platsen.
Jag står och ser på gestalten och öppnar sedan munnen för att ställa en fråga.
”Vad gör du här?”
Den svarar omedelbart, som om den inte väntat sig något annat än just den frågan.
”Jag gör smycken åt träden.”




Prosa (Fabel/Saga) av that guy
Läst 377 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2011-05-02 23:45



Bookmark and Share


  Prins Hatt Under Orden
Den här texten är nog min personliga favorit av dina texter! Som vanligt är du väldigt bra!
2011-05-04

    ej medlem längre
Vilken härlig berättelse!
2011-05-03

  Tor-Björn Fjellner (Mr T)
Drömskt härlig text.
2011-05-03
  > Nästa text
< Föregående

that guy
that guy