Hej, säger Hoppet. Jag har sökt efter dig. Varför har du gömt dig? Jag vill dig inget illa. Lita på mig. Hela hans väsen är oemotståndligt. Jag kan inte i ignorera honom längre. Nej, han vill mig inget illa. Han kommer hjälpa mig.
Oron avlägsnar sig långsamt. Med tvekande steg går han sin väg, lämnar mig ifred, låter Hoppet ta hans plats. Men han är inte helt försvunnen. Han finns hela tiden i bakgrunden, iakttar på håll hur Hoppet får min spända kropp att slappna av, får mig att le.
Oron tvekar fortfarande. Misstänksamheten, som han själv gett liv till, har varit Orons ständiga följeslagare. Nu kämpar de båda förtvivlat för att få stanna, men de glider ändå allt längre bort.
De båda vännerna har funnits mycket nära mig för en lång tid nu. De har hjälpt mig att hålla mig undan, de har skyddat mig. Hållit mig i säkerhet utanför räckhåll för Förtvivlan.
Nu när jag ser hur de båda långsamt bleknar in i bakgrunden tänker jag att de lurat mig. Hoppet är inte farligt. Han är underbar. Han är vän med lyckan. Jag ler när han tröstar mig och jag föreställer mig bilderna han målar upp med sina entusiastiska, fantastiska ord. Skönheten hos hans framtidsvisioner och hans försäkran om att de är riktiga får mig att låta honom komma närmare. Mycket nära. Han omfamnar mig, slingrar sig runt mig. Tätt,tätt.
Hans vänner vågar nu komma fram. Nyfikenheten finns där. Misstänksamheten har hållit honom på avstånd en tid, men nu kommer han leende gående mot mig. Bakom honom ser jag Entusiasmen, som vinkar vänligt, och många fler av deras vänner. Jag inser att jag saknat dem. Det var länge sedan de var så nära.
Då, mycket hastigt, ser jag Lyckans leende ansikte skymta en bit bort. Han är så vacker. Jag ser honom då och då men ofta på mycket långt håll. Det var länge sedan hans gestalt var så tydlig.
Jag skrattar. Jag kramar om Hoppet ännu hårdare. Han kommer ännu närmare, närmre än någonsin förut. Långsamt föser han undan Försiktigheten.
Försiktigheten. Han har varit min allra närmaste vän den senaste tiden, så underbar, trygg och pålitlig. Ingen har någonsin kommit mig så nära som han. Han är nu ett skyddande hölje, en ogenomtränglig rustning som omsluter hela min annars så sårbara kropp.
Nu lossar han motvilligt sitt grepp. Han kämpar för att hålla sig kvar, men Hoppet är starkare. Han klär av mig rustningen. Jag har aldrig insett hur tung den var att bära. Nu sluter sig Hoppet runt min kropp, han har tagit Försiktighetens plats och han väver in mig i och fyller mig med sin oemotståndlighet. Han är mitt nya skydd, min nya vän. Så nära.
Sedan förändras något. Något har hänt. Jag känner det. En ny gestalt kommer hastigt emot mig. Jag känner honom väl. Rädslan skjuter undan Nyfikenheten, Entusiasmen och de andra för att snabbt ta sig fram till mig. Han förpassar dem till bakgrunden igen.
Han kommer närmare.
Jag känner hur Hoppet långsamt faller av min kropp. Hans omfamning är inte längre hård och stark. Han blir svagare. Han släpper sitt grepp om mig, backar undan från mig, tar avstånd. Sedan bleknar han, blir svag och otydlig och försvinner helt. Han har aldrig varit stark nog, erinrar jag mig nu. Han har aldrig lyckats stå emot Rädslan. Den enda som kunde undvika rädslan var Försiktigheten.
Jag borde inte ha litat på Hoppet. Igen.
Nu står jag här. Naken. Fullkomligt, obarmhärtigt naken.
Och nu kommer han. Förtvivlan. Inget hindrar honom att komma mig nära.
Så nära.