Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Himmelspojken

Det var en pojke. En underlig pojke. Det är i alla fall vad de flesta skulle kalla honom. Underlig.
Själv skulle jag kalla honom olyckssalig. Och i själva verket inte allt för annorlunda.
Denna pojke hade hursomhelst en rätt så underlig egenskap. Han var förälskad. Förälskelse i sig är väl så att säga vanligt, men föremålet för denna pojkes kärlek, var inte det. Han älskade inte någon människa, och inte heller något ting på jorden. Han älskade himlen.
Detta var en problematisk kärlek. Det händer förvisso allt för ofta att en människa hyser en kärlek som av en eller annan anledning är ouppnåelig, men i denna pojkes fall var det bokstavligen så.
Att älska på avstånd. Att med hela sitt jag önska att få vidröra, utan att det finns någon som helst möjlighet att denna begäran ska tillgodoses. Att vara för liten, för kort.
Han tvingades betrakta på avstånd, se skönheten långt bortifrån utan att riktigt kunna insupa den på det vis han önskade. Han hade inte ögon för något annat. Konstant var hans blick riktad uppåt, oavsett vilken färg himlen var målad i för tillfället, fann han den vara vacker på ett sätt som inget på jorden kunde efterlikna eller på något sätt tävla emot. Han brydde sig inte om att se på världen runt omkring sig, att se de andra människorna eller möta deras blickar. Ständigt såg han uppåt och ingen annan stans. Såg mot det han aldrig kunde nå.
Inte för att pojken inte försökte. Det gjorde han. Redan när han var mycket ung började han klättra på allt han såg, för kanske, kanske, skulle han nå himlen om han bara kom lite högre upp. Det började med stegar. När detta inte fungerade började han klättra upp på hustak och andra höga byggnader. Var gång han nådde en topp sträckte han sina händer mot himlen, ställde sig på tå och gjorde sig så lång som möjligt i hopp om att hans fingertoppar slutligen skulle få röra vid och smeka det han kände ett sådant begär efter.
Jag tror inte du blir förvånad när jag säger att han inte lyckades.
Det spelade ingen roll hur höga byggnaderna han klättrade uppför var, till och med de allra högsta förde honom inte ens en centimeter närmre det han ville ha.
Snart var hus och byggnader inte nog. Han började bestiga berg, ett efter ett. Kanske, skulle det fungera den här gången. Kanske, skulle han lyckats.
Slutligen fanns det bara en möjlighet kvar. Till sist stod han vid foten av den enda höjd han ännu inte bestigit. Det var det högsta berget som fanns. Han visste det. Han visste att om han inte kunde nå himlen därifrån, skulle han aldrig nå den.
Så han klättrade.
Som jag är säker på att du redan gissat, lyckades han inte den här gången heller.
Han tog sig till toppen. Han ställde sig på tå. Han sträckte på sin kropp. Han höjde händerna mot himlen. Och hans fingertoppar famlade återigen efter något de omöjligen kunde vidröra.
Sen. Sen tappade han balansen.
Om man har klättrat högt, faller man långt. Det är enkelt. Och pojken föll. Han föll från den högst belägna plats en jordlig varelse kan besöka. När hans kropp slutligen slog i marken försvann livet ur honom på ett ögonblick. Han märkte det knappt.
Men han märkte att det skett en förändring. För det långa fallet hade fört honom dit han alltid önskat. Uppåt.
Han var där. Skönheten var inte längre utom räckhåll. Den var runt omkring honom, han kunde till sist röra vid den, smeka den lyckligt med sina darrande fingertoppar. Han hade förut bara uppfattat den med sina ögon. Nu andades han in skönheten, fyllde sina lungor med den. Han smakade den på sin tungspets. Han kände doften av den när han drog in djupa andetag genom näsan. För första gången var pojken lycklig.
Jag önskar på ett sätt att jag kunde sluta här. Att berättelsen om himmelspojken var över, nu när han mot all förmodan nått sitt mål. Det vore ju ett vackert slut, inte sant? Men jag kan inte sluta här. Jag måste berätta allt, hela historien.
Pojken öppnade sina ögon efter att njutningsfullt tagit ännu en klunk av lyckan. För ett ögonblick såg han förbi den omgivande skönheten, förbi det hans blick förut ständigt varit riktat mot. För första gången någonsin såg pojken nedåt.
Ovanifrån såg världen han lämnat annorlunda ut. För första gången såg han att alla de färger han beundrade hos himlen också fanns där nere. Han såg jordens alla mirakel, alla platser, allt liv, allt ifrån vidsträckta hav, så stora och mäktiga, till små anspråkslösa växter; små, små blommor som var så oerhört vackra i sin perfekta enkelhet.
Och till sist såg han dem. Människorna. De fanns alla där nere. Trots att han vistats med dem så länge, trots att han gått runt mitt ibland dem i hela sitt liv, var det först nu han såg deras ansikten. Han såg sin egen längtan speglad i dem, han såg i deras ögon all den sorg, den smärta, den glädje och den lycka de alla upplevt. Han såg dem utan och innan, fann att varenda en av var en unik sammansättning av egenskaper och tankar. Och det han såg var skönhet.
Men den tillhörde inte honom. Den tillhörde en värld han lämnat. En värld han aldrig kunde återvända till.




Prosa (Fabel/Saga) av that guy
Läst 434 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2013-09-12 02:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

that guy
that guy