kaos.
ett stort jävla atomkaos.
partiklarna i min kropp gör långsamt uppror
och ångesten fastnar någonstans halvvägs. 
sakta, sakta
glider medvetandet undan och lämnar plats
för fantasin
och ett tankemönster jag inte trodde fanns
visar sig.
droppar av reflexioner trillar ner någonstans 
i mörkret,
försvinner på djupet
men de finns ändå alltid där. 
diffusa linjer av vad jag en gång var, 
diffusa tankar av vad jag en gång tänkte. 
nu är allt som finns kvar
en ogripbar dimma av melankolisk
tårögdhet. 

bara en massa jävla adjektiv som beskriver känslor.