en diffus känsla av misantropi
rinner längs min kropps nakna konturer. 
jag försöker peta på det men det
smiter bara undan. 

ett mörker utan like sänker sig över gatorna.
fönsterrutorna är fyllda utav det.
det, och såklart 
damm, spindlar
och idioti. 

världen äcklar mig. människor äcklar mig. 
prostution, smuts.
sprit. alkohol, och mer sprit. 

nakna kroppar i ett för trångt utrymme.
svett. 

viskningar sprider sig mellan radhusen i mögel.

ingen människa klarar av ensamheten. 
ensamheten är vår överman, vår härskare. 
vi dör framför honom 
och sen slänger han oss i gatuhörn där ingen 
någonsin kommer att hitta oss. 
där ligger vi. 
där ligger vi och tappar långsamt livet
bland alla rosslande andetag. 

ni förstår,
vi dör alltid flera gånger om och om igen 
tills världen inte längre
har vetskap om sin existens. 

touché.