Jag blir alltmer urvattnad för varje dag som går. För varje generation allt lösare i köttet. Med Gulf-kepsen på pottfrisyren såg jag mormor dra med tumnageln i fiskbukarna. I gröna frottépyjamasen var jag med då pappa lirkade lågskorna i galoscherna. Och medan mamma stod rödflammig i bländvit bakduk tuggade Jimi Hendrix gitarrsträngar från transistorapparaten mellan pelargonierna. Jag lever i en postmodern era. Det är långt till mjölkspannen och harsnarorna, lika långt till social ingenjörskonst som till långkok, som till arbetarkamp, som till snusförnuft, som till drömmar om fred. Jag vet inte om jag fått något istället.

Jag sitter på en pizzeria i Snättringe, vid ett fönsterbord i hörnet, ser ut på Häradsvägen, som har så mycket bilar på sig, trots sin smalhet, att de verkar krypa omkring och över varandra. Ser en flik av Långsjön, som skymtar bakom en grusplan för tennis och med basketkorgar utan nät vid kortändorna. Stolen jag sänker ner mig på är överraskande bekväm och jag vinklar glaset. Ölet är vältempererat och smakar mycket gott. Jag frågar mig: ja, jag vill ha en whiskey.

Jag behöver motion. Av bröd blir jag snabbt pigg och ännu fortare trött. Jag vill inte somna framför tv´n en dag till, men den är så skön, sömnen, som en varm filt i baksätet på en cigarettdoftande volvo amazon - blå och filten var orange; tyget på innertaket var svartprickigt på vit botten, och om man tittade på det så ville man kräkas, men man tittade. Jag vill inte sova, men jag vet, vid första tuggan av pizzan, med extra salami och fetaost, att svepet av handfast förnöjsamhet och förväntan jag just kände, som sugen, inte hungrig - här, nu - kommer vara alldeles raderat innan tredje tuggan är svald. Kvar blir ett ritualiserat ätande och möjligen en slö undran. Om hur jag i hela fridens namn ska orka ta mig härifrån.