Lilla syster.
Din man med händer som hårt stoppade kuddar räckte över en guldfärgad sockerburk och log och sa doppa. Någon av oss sörplade så osnyggt att hakor vällde åt sidan. Alla drack vi stoiskt av den tunna soppan. Femton år går och jag vet nu att du suttit i garderoben, när din man sagt att du varit ute för att köpa mjölk.

Lille bror.
Du slog fast spikar i dörren till en av dina andra bröder, så att huvudena trängde in i virket. Du surrades fast en gång, och fördes bort. Några sade att du den gången blev lobotomerad. När du kom tillbaka spelade du på ett kromatiskt munspel, då du inte gick ner till älven för att vattna hästen. Minns du den gången då du var i Skåne för att plocka sockerbetor?

Stora syster.
När vi besökte dig prasslade det bakom draperiet. Dina söner serverade kaffet. De talade vant och hasade i strumplästen. När vi skulle åka hem kom du fram för att säga adjö. Du låtsades förvånad och generad och ditt hår var elektriskt och ljust gulrosa. I ungdomen var du den vackraste flickan på byn, visst minns du?

Store bror.
Din rutiga keps låg på kanten till vår gamla urinbrunn. Vi kände efter med en lång stör och hittade dig. Efteråt letade vi i ditt hus efter föremål att omsätta i pengar. Men vi fann istället inskriptioner: på insidan av skåpluckor och under kökssoffans lock, i kallfarstun på en av väggarna och från golv till tak. Där stod skrivet med snickarpenna: miljoner och miljoner år av arbete. Du stannade tidigt, kan man säga så? Du flyttade i vilket fall aldrig hemifrån, men du grävde å andra sidan de djupaste dikena då stora vägen byggdes. Och det var du som slaktade renar allra snabbast.

Pappa.
Du dikade ut illa belägna myrar och du köpte stora partier ren från samerna för att sälja vidare, till affärer i stan och åt en restaurang vid kusten. En gång när du klev av tåget på Gällivare station klädd i nerblodad vargskinnspäls, lär du ha burit på ett plåtskrin med tusenlappar. När en av dina åtta söner gifte sig hade du solglasögon på dig i kyrkan. Och när dina två styvsöner gick förbi dig på gårdsplanen brukade du muttra: "vem har sagt att sådant folk ska vara här". Nog minns du väl särskilt det, pappa? Man sade om dig att du var en oförvitlig affärsman och att du var utrustad med en mäktig duglighet för arbete.

Mamma.
Om dig har man just ingenting pratat. Du tittar mildögt ned från fotografiet. Kanske hade du en svagt brummande röst. Troligen luktade du av härsken mjölk. Du tvättade alldeles säkert tarmar.

Du.
När jag råkar titta mot din famn, ser jag att du rullar tummarna som pappa: tre från, åtta mot, tre från, åtta mot osv. Jag begriper att du räknar. Detta ägnar du dig åt de stunder då det pratas och skrattas och då man har börjat trivas. Det ser ut att vara ett uttryck för högfärd, men det är inte det. Det är ensamheten.